Just nu pågår en intensiv debatt om Sveriges utvisningar till Afghanistan – ett land som i årtionden härjats av utländska ockupanter, talibaner och inbördes strider. Följande text är ett utdrag ur Ivar Andersens reportagebok Afghanistans enda gris – och andra vykort från imperiernas kyrkogård med bilder av Christoffer Hjalmarsson.
De som vi skickar tillbaka
Juni 2015
– Jag tror inte att framtiden kommer att ge oss ett sådant liv som vi hade i Sundsvall igen. De två år som vi var tillsammans där var vårt liv. Vi hade ett rum och vi var tillsammans och sedan föddes min son. Det var allt för mig. Den tiden var perfekt för oss. Sedan hade vi ingenting. Innan hade vi inte heller någonting. Men vi hade i alla fall Sundsvall.
Han heter Rahmin, ser ut att vara i 40-årsåldern och är HIV-positiv. Han har separerats från sin fru och sitt barn som lever gömda i Sverige. Och hans bild av paradiset är Sundsvall.
I januari 2003 anlände Rahmin för första gången till Sverige, som ensamkommande asylsökande. Pappan hade gjort affärer med mäktiga män. Någonting hade gått snett och faderns död räckte inte för att göra upp räkenskaperna.
– De dödade min pappa på grund av någonting de hade med varandra, de skulle döda mig också. Men Migrationsverket trodde inte på mig. De sade att du måste fixa ett dokument, någonting som visar att de här personerna hotar dig. Jag hade inte det.
Rahmin arbetade, lärde sig svenska, ansträngde sig för att bli en del av det nya samhället. Och blev utslängd. I november 2009 sändes han tillbaka till Afghanistan. Som så många andra flydde han igen. En månad efter deportationen anlände han till Iran, hem för en stor och hårt hunsad afghansk exilbefolkning och transitland mot Europa.
Livet där var tufft, men han mötte någon som förgyllde det. När Rahmin återigen flydde var det för kärlekens skull.
– Hennes familj accepterade inte att vi ville gifta oss. De ville att hon skulle gifta sig med en kusin istället. Det var därför vi stack. Återigen gick resan norrut. Det var Rahmins förslag.
– Jag kände inte till så många länder. Jag hade varit nästan sex–sju år i Sverige. Jag kunde språket och hade vänner. Jag tänkte att den här gången kanske de inte skickar tillbaka mig.
För resan till Sverige fick de betala flyktingsmugglarna 10 000 euro. De anlände i september 2010. Parets juridiska ombud menade att asylskälen var starka. Migrationsverket gjorde en annan bedömning.
– De har inte accepterat min historia. De kallar det så, ”historia”, för att de säger att det inte är på riktigt. De säger ”vi tror inte på dig”.
Rahmins partner födde en son, men myndigheterna gjorde bedömningen att pojken var för ung för att ha anknytning till Sverige. Familjen skulle utvisas.
I paradiset Sundsvall gick det inte att att gömma sig. Familjen flyttade till Stockholm. Till den skuggvärld av gnagande oro och rättslöshet dit gömda är förpassade.
– Det är jättesvårt att leva som gömd, säger Rahmin. Den som bor illegalt i ett land som Sverige har nästan ingenting. Man måste jobba svart och arbetsgivarna kan göra vad som helst. Till exempel säga ”släpp jobbet och gå härifrån”. Du får ingenting, inga pengar, ingenting. Och varje sekund är man rädd för att bli upptäckt. Det är därför det är så svårt att vara gömd, man förstår inte vad som händer.
I Stockholm försörjde han familjen genom att köra taxi.
– De tog mig i en poliskontroll. Mitt personnummer fungerade inte, jag tror att Skatteverket hade tagit bort det från systemet. Eller satt det på någon svart lista. I alla fall tog de mig till förvaret.
Efter några veckor som frihetsberövad deporterades Rahmin till Kabul. Hans kärlek och son blev kvar i det nya land som inte vill ha dem.
– Jag har ingen kontakt med dem, säger Rahmin. Jag vet inte hur de klarar sig. De har ingenting. Inget jobb, ingen som hjälper dem. Jag vet inte hur de gör med bostad. Jag vet inte vad som händer med min son.
Han begraver ansiktet i händerna.
I Sverige hade Rahmin tillgång till bromsmediciner. Läkemedlen han tilläts ta med sig till Afghanistan kommer att räcka i ungefär ett halvår till.
– Sedan vet jag inte vad som händer. Men i Afghanistan vet man aldrig hur länge man ska leva.
Han har inte hittat någon läkare som är villig att ta emot honom. Rahmin säger att han har sig själv att skylla. Han har varit öppen med sin sjukdom för att inte utsätta andra för smittorisk. Och som en följd av det mötts av stängda dörrar.
Asylrättsaktivister i Sverige har hjälpt Rahmin att söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Processen har dragit ut på tiden. Han säger att det är hans sista chans, men låter inte särskilt hoppfull. Kanske finns det en gräns för hur många avslag en människa kan bära.
– Vi är de som inte hade någon tur, säger han. Från hela världen behövde vi bara ett litet fönster, det är inte så mycket. Om människor i Sverige förstod vad som händer, vad myndigheterna gör i svenska folkets namn, då skulle de stoppa det.
När Christoffer ska ta bilder bryter Rahmin ihop. Gråter och säger att han inte vet hur han ska fortsätta om han inte får träffa sin son.
Långt borta, i ett land som kastat ut honom inte en utan två gånger, har sonen hunnit fylla tre.
*
Från 2001, då talibanerna störtades, och fram till utgången av 2014 sökte 24 335 afghaner asyl i Sverige, enligt Migrationsverkets statistik. Av dessa beviljades 18 546, eller 76 procent, uppehållstillstånd. Några flyktskäl är vanligare än andra. Det handlar om mark-, heders- och etniskt relaterade konflikter. Och givetvis om kriget i sig.
Nästan 6 000 har nekats asyl. Vissa har gått under jorden. Andra har fortsatt sökandet efter en fristad annorstädes. Men vi har också skickat tillbaka tusentals till Afghanistan. Vi vet mycket lite om vad som därefter hänt med dem.
Hussein är 28 år. 18 av dessa har han tillbringat i Iran. Grannlandet som länge varit en uppsamlingsplats för de som inte vill eller har råd att fly till Europa.
– Polisen bråkade alltid med oss, säger han. Vi kunde inte röra oss fritt eller bo var vi ville. De bråkar med dig utan anledning. Om du inte har papper kommer de och kör bort dig från basaren. Och de bråkar med människor som har det också, de klipper sönder papperen och säger ”nu är du papperslös, stick”. De tycker inte om flyktingar.
Hussein är hazar. Den shiamuslimska minoriteten hade goda skäl att frukta talibanerna och när rörelsen kom till makten valde familjen att fly hemprovinsen Daykundi. Då var Hussein sju år. Trots de vedermödor livet som oönskad innebär skapade han en vardag i Iran. Han hade inga drömmar om Europa, Sverige var en okänd storhet i en fjärran värld.
Men återigen kom fundamentalisterna att avgöra hans öde.
– Min pappa och min äldre bror blev kidnappade av talibanerna. De skulle köra motorvägen från Kandahar till Daykundi, sedan dess har vi inte hört någonting från dem. Jag hade min mamma och mina två yngre bröder i Iran. Och plötsligt var jag familjens överhuvud, jag var tvungen att försörja dem. Men jag kunde inte tjäna tillräckligt i Iran.
Hussein deporterades från Sverige i maj. Han har bara varit i Afghanistan några veckor när vi träffar honom och är angelägen om att ta sig tillbaka till Iran så snart som möjligt.
– Jag vet nästan ingenting om Afghanistan, särskilt inte om Kabul, säger han.
Till Sverige anlände han 2013. Det första avslaget fick han efter ett halvår.
– Jag bodde i Malmö och gillade det. Det första jag ville göra var att lära mig svenska. Jag gick i skolan tills första avslaget. De flesta slutar då. Man förlorar intresset och ser ingen poäng med att lära sig språket.
Det andra avslaget kom en månad efter det första. Det tredje och sista kom ytterligare två månader senare. Hussein beslutade att gå under jorden.
– Jag fick ett svartjobb inom jordbruket. Men det blev en kontroll och när de frågade efter mina papper hade jag inga. Det var min första dag på jobbet. Olycklig dag att börja på, säger han och ler.
Iran kommer bara att vara en tillfällig anhalt innan Hussein återigen tar sikte mot Europa. Han måste försörja familjen. Och medger, nästan förläget, att han också har egna drömmar. Ouppnåeliga för de flesta afghaner. Tillräckliga för att ännu en gång ta risken.
– Att få leva i säkerhet, säger han. Kanske plugga någonting. Bara slippa problemen här.
*
Innan Liza Schuster flyttade till Kabul undervisade hon i politisk sociologi och global migration på Londons City College. Nu är hon sedan ett drygt år baserad i den afghanska huvudstaden för att studera vad som sker med det kontinuerliga flödet av människor som deporteras till ursprungslandet.
– Om någon blir deporterad hit och märker att förhållandena inte har förändrats så kommer den att fly igen, säger hon. Skulden de har dragit på sig första gången skapar ett tvång att fly igen. Det faktum att de har uppehållit sig i Europa och skaffat vänner eller familj skapar ett tryck att fly
igen. Och skammen att misslyckas inför sin familj tvingar dem att försöka ännu en gång. Det här innebär att deportationer är totalt meningslösa. De gör livet hårdare för alla.
Hennes forskning är en pionjärgärning som tecknar bilden av ett nollsummespel. Av hur ett maskineri bestående av smugglare, tjänstemän, poliser, jurister och politiker upprätthåller en cynisk migrationskarusell som kostar både skattepengar och lidande.
Jag har hört människor argumentera för att en restriktiv invandringspolitik fyller en preventiv funktion. Att den skulle avskräcka människor från att fly. Det är en hypotes som helt saknar empiriskt stöd, menar Liza. Hennes egna data visar istället att oavsett ursprungliga flyktskäl – ekonomiska, politiska eller humanitära – är incitamenten att fly alltid starkare efter en deportation än de var vid det första flykttillfället.
– Om du blir deporterad från Iran så finns det inget stigma, säger hon. Alla vet hur villkoren ser ut där och att polisen är svin. Men folk som skickar en son till Europa eller Australien tror att han kommer till ett himmelrike. De vill inte ge upp den illusionen, de föredrar att tro att anledningen till deportationen är att sonen varit korkad eller begått brott.
Unga män från den isolerade landsbygden möts ofta av skepsis om de återvänder. Under tiden utomlands kan de ha lagt sig till med nya kulturella vanor och upplevs ha blivit smittade av västerlandet. Många åker aldrig hem igen.
– De enda jag träffat som klarat att komma tillbaka är folk som har ett starkt nätverk i Kabul och familj som har pengar, säger Liza. Men om familjen sålt landet som skulle fördelas på tre bröder för att en broder ska resa och den brodern kommer tillbaka tomhänt, då kommer han hem till två andra bröder som är arga på honom.
Jag läser hennes forskningsrapporter och fastnar för ett stycke som handlar om ekonomiska flyktingar – den kategori Hussein tillhör – och de lån som resan till Europa kräver: ”Om någon deporteras innan skulderna har betalats, och om det är osannolikt att de kan betalas efter utvisningen, utgör det ett starkt incitament för att migrera ännu en gång trots att det innebär att den totala skulden ökar. Skulderna, vare sig till familjemedlemmar eller mer formella långivare, kan inte avskrivas och långivarna inser att deras bästa chans till återbetalning är att finansiera ännu en resa.”
När du väl har klivit på karusellen går det inte att kliva av.
*
– De var tre eller fyra stycken. De kom in och sade: ”Ni får vakna och komma till hallen, vi ska prata en stund.”
Helt nyvakne Mohammed förstod omedelbart vad som höll på att ske.
– Jag visste direkt vilka det var, säger han. Jag hade hört av andra att de brukar komma på morgonen när man sover. De kommer alltid vid fyra eller fem.
Mohammed och hans två lägenhetskamrater gjorde som de blev tillsagda. De fick sätta sig i en soffa och blev tillfrågade om de ville åka frivilligt eller deporteras med tvång. När svaret dröjde blev poliserna otåliga.
– Jag sade att det inte var en rimlig fråga klockan fyra på morgonen. Att vi borde ha fått papper innan och tid att tänka, då hade det varit frivilligt. En polis började skrika på mig, ”det får du säga till advokaten, nu ska du bara svara på min fråga”. En annan polis satte sig bredvid mig och skrek: ”Vafan, svara på frågan bara!” Så till slut sade jag ja.
Mohammed fick ta med sig lite kläder. Resten av hans tillhörigheter packades senare av personalen på boendet. Rena kläder, blöta handdukar, skolböcker och viktiga papper i samma svarta sopsäck.
Han kördes till Migrationsverkets förvarsenhet i Åstorp. Därifrån vidare till förvaret i Märsta utanför Stockholm. Lunchen intogs i häktet i Helsingborg. Under hela bilresan var han handfängslad.
Mohammed har uppenbart svårt att förlika sig med kränkningen. Tårar av förnedring bränner på hans kinder när han talar om det.
– De behandlade oss som kriminella. Det är inte humant att göra så. Jag hade bott i Sverige i tre år och aldrig haft problem med polisen eller myndigheterna. Mitt fel var att jag inte fick uppehållstillstånd. Det är inget brott att inte få uppehållstillstånd.
I december 2014 lyfte planet mot Afghanistan. Ombord fanns enligt Mohammed ett femtontal flyktingar och ungefär dubbelt så många tjänstemän från Kriminalvården. Han tycker bättre om dem än polisen.
– Om någon gör något fel eller dumt i planet eller på flygplatsen, då är de strikta. Då skojar de inte längre. Men om man är lugn är de ganska trevliga. De var i alla fall trevligare än de som kom till boendet och hämtade oss.
Mohammed vill inte prata om varför han flydde. Låter bara antyda att det hänger samman med hans faders död.
– Jag vill inte påminna mig själv om vad som har hänt, säger han. Jag blir bara ledsen och arg.
Han kom till Sverige som 16-åring. I dag är han 19. Hans svenska är utmärkt. Många flyktingar möter bara Migrationsverket och samhällets skuggsida. Men Mohammed påbörjade svenskundervisning så snart han kunde och hade innan avslagen hunnit få en projektanställning som ungdomsvägledare. Han hann lära sig Sverige.
I Kabul bor han hos anhöriga. Han säger själv att han klarar sig bättre än de flesta deporterade. Men Afghanistan är bara en mellanlandning. Mohammed ska fly igen, så snart han kan.
Han känner sig hotad. Och efter tiden i exil har han svårt att vänja sig vid de regelbundna bombdåden i huvudstaden.
– Det finns ingen framtid här.
Men att fly kostar pengar som Mohammed inte har. Den internationella migrationen är en industri. Någonstans tjänar ljusskygga element stora pengar på den. För ekonomiska flyktingar kan utgiften motiveras, även om kalkylerna ofta bygger på önsketänkande och bristande information. För den som fruktar för sitt liv är flykten bara en kostnad. Liksom deportationen är det för destinationslandet.
– Kriminalvården hyrde ett stort Boeingplan från Tjeckien eller Polen, säger Mohammed. Det kostar jättemycket. Bensinen och allt, hela vägen från Stockholm till Kabul utan stopp och 30 i personalen från Kriminalvården. Hade de lagt pengarna på andra saker, kanske på att förstärka kommunernas ekonomi eller fördela flyktingarna till fler kommuner, hade det varit mycket bättre. Tycker jag i alla fall.
*
Faizurrahman Khaddam är bekymrad. Han vet att relationerna mellan Sverige och Afghanistan är goda och han vare sig vill eller har status nog för att kasta grus i maskineriet. Men för hans del av förvaltningen – Departementet för flyktingar och återvändande – utgör svensk utvisningspraxis en huvudvärk. Bara dagar innan vi träffar honom har ett chartrat plan landat i Kabul. Ingen från departementet var på plats. Sverige hade inte informerat myndigheterna om att deportationen skulle ske.
– Problemet vi har med Sverige är att de inte kommunicerar med oss, säger Faizurrahman. De deporterar afghaner utan att förvarna. Om de kontaktar oss kan vi bidra med våra perspektiv och åsikter och möta dem på flygplatsen, utan kontakt blir det stora problem för oss.
Departementet har till uppgift att informera såväl tvångsdeporterade som frivilligt återvändande om möjligheter till stöd och boende. Denna flyglast flyktingar fick nöja sig med busspengar in till centrum.
– När vi fick höra att flyget landat åkte vi genast dit, säger Faizurrahman. Hade vi vetat om det på förhand hade vi kunnat göra mycket mer. Vi gav dem rådet att höra av sig till oss. Ingen av dem har hört av sig. Vi vet inte vad som har hänt med dem efter att de anlände.
De flesta mottagarländer har avtal med Afghanistan som reglerar formerna för återvändande. Få deporterar med tvång. Detta är ett önskemål från Afghanistan och respekteras av de flesta. Sverige är ett undantag.
– Det gör oss besvikna. Det finns ingen här som kan ta emot dem. Vi hoppas att Sverige i framtiden inte ska deportera afghaner mot deras vilja, säger Faizurrahman.
*
Yaser var 16 år när han anlände till Sverige. I dag är han 20 och har varit en dryg månad i Kabul sedan deportationen. Han flydde, tillsammans med sin familj, inom landet innan han flydde utanför det. Det räckte inte.
– Vi bodde i Wardak när min pappa fick problem med min farbror, säger han. De bråkade om land. Det kom som en överraskning, jag visste inte att min farbror ville oss illa. Jag har blivit hotad så många gånger. En gång blev jag attackerad här i Kabul, det var då min familj sade åt mig att fly.
Nu är Yaser tillbaka. Istället är resten av familjen försvunnen. Den del av släkten som inte vill döda honom har flytt.
– Jag vet inte var de bor, säger han. Sista gången jag talade med dem bodde jag i Sverige. Men jag vet att de inte är i Afghanistan.
När han har tillgång till uppkoppling försöker han söka efter dem på internet.
– Jag kommer att fortsätta försöka. Det kommer att bli den bästa dagen i mitt liv, när jag hittar min familj.
Yaser sover på ett gym i stadsdelen Kote Sangi. Han träffade en anställd av en slump och blev erbjuden tak över huvudet av ren medmänsklighet. Hittills har han överlevt på pengar som vänner från Sverige skickat.
– Jag känner några lärare i Sverige, de var goda vänner till mig. De har skickat pengar till mig två gånger. De har verkligen hjälp mig. Jag kommer aldrig glömma deras godhet så länge jag lever, säger Yaser.
Samma vänner försöker nu ordna en anställning åt honom som diskare i Göteborg. Då skulle Yaser kunna arbetskraftsinvandra. Men processen går långsamt. Och den unge mannen vet att han inte kan sova på gymmets golv för alltid.
– De sade att de väntar på besked från Migrationsverket, att det processar dokumentet. Detta är mitt sista hopp. Annars vet jag inte vad som ska hända härnäst.
Helst vill Yaser tillbaka till Stenungsund. Han bodde där och har bara bra minnen. Det land som kastade ut honom gav också en glimt av en annan värld.
– Var jag än bodde i Sverige var människorna väldigt snälla. Regeringen betalade för barnens utbildning. Jag ville vara en del av det folket.
Suleiman har tolkat under intervjun. Medan jag och Christoffer försöker betala notan och dras in i en berättelse om restaurangägarens äventyr som fotomodell i Bombay fortsätter han att prata med Yaser. Innan vi skiljs åt omfamnar de varandra.
En djup klassklyfta skiljer dem åt men de möts i sina erfarenheter. Av att vara rädd i Kabul och av att lämna ett hemland. I vanliga fall skulle den sociala hierarkin diktera att Suleiman var överordnad Yaser. Nu är det istället Yaser som ger Suleiman råd. En av dem har precis blivit utvisad. Den andre står precis i begrepp att resa ut. De möts som jämlikar.
*
På Kabuls gator trängs tusentals tiggare, den ena trasigare än den andra. Många är barn. Varför ska vi bry oss om dem vi skickar tillbaka? De har det väl inte värre än innan de kom?
Ett möjligt svar är att med handlingar följer ett ansvar för konsekvenser. Sverige har aktivt valt att skicka tillbaka dessa människor. Jag har letat efter analogier för att förklara det. Den bästa jag lyckats formulera är att en tvångsdeportation är jämförbar med att en drunknande klättrar ombord på din båt och du fattar det aktiva beslutet att slänga henne tillbaka till vågorna.
De människor vi skickar tillbaka börjar inte om på noll, de börjar om på minus. Längre bak i kön till den ständigt snurrande migrationskarusellen, utan andra möjligheter än att invänta ännu en livsfarlig åktur.
Fotnot: Yasers vänner lyckades efter stora ansträngningar ordna ett arbetstillstånd åt honom. Han återkom till Sverige strax innan jul 2015 och arbetar nu inom restaurangbranschen. Han är lycklig och lättad över att vara tillbaka men oroar sig över familjen som han fortfarande inte fått kontakt med.
Läs mer om boken här!